Fantasy Fiction

Kapitel 3 - Av alla människor

A preoccupation with the future not only prevents us from seeing the present as it is but often prompts us to rearrange the past.

(En upptagenhet av framtiden hindrar oss inte bara från att se nutiden utan får oss också att arrangera om dåtiden.)

Eric Hoffer
---

Hermiones gapade när hon fick syn på sitt schema för morgondagen. Första lektionen var avancerad FUTT-nivå i trolldryckskonst med Slytherin, och efter det var det Teoretisk Trollformellära, ett av de svåraste ämnena skolan hade att erbjuda. Efter lunch var det vanlig Förvandlingskonst och hennes enda kvällskurs var Pallarax Astronomi, en kurs som innehöll en hel del mugglar-matematik. Dagen efter det var kurserna minst lika svåra, och innehöll dessutom högre spåkonst, ett ämne som hon slutat med i tredje året och nästan inte visste någonting om.

Hermione hade lovat sig själv att här skulle hon inte vara bäst. Hon tänkte bara vara tråkig och samarbetsvillig, så att hon inte drog onödig uppmärksamhet till sig. Ju färre som la märke till henne, desto mindre skulle hon ändra tidens gång. Den enda anledningen till att jag är här, påminde hon sig själv, är att ha en ursäkt för att stanna på Hogwarts. Jag oskadliggör Tom snart, och jag kommer att vara bäst när jag är tillbaka...

Om jag kommer tillbaka.
Paniken hade långsamt svällt i hennes bröst ända sedan hon hade kommit, men mitt uppe i allt hade hon skjutit undan den. Hur skulle hon ta sig tillbaka? Eller snarare, hur skulle hon ta sig framåt? Tidigare när hon hade använt Tidsvändaren hade hon bara rest ett par timmar tillbaka i tiden, och hon hade kommit tillbaka till den exakta plats hon hade lämnat. Hermione kände en rädsla över att hon kanske aldrig skulle kunna resa framåt, och att hon skulle se Harry och Ron igen när hon var en gammal kvinna, och de skulle inte känna igen henne...

Nej! Sa hon till sig själv, samtidigt som tunga tårar tryckte i hennes ögon. Jag gör det, jag struntar i att det aldrig blivit gjort. Jag hittar ett sätt att resa framåt.

"Helen!" Hon tittade upp och blinkade bort tårarna, och hon fick syn på Emma O'Leary, en skarptungad Gryffindorelev, som stod framför henne. "Du ser upprörd ut. Är något fel?"

Hermione gav sig själv en örfil inombords för att ha låtit sin fasad brytas så lätt. Hon gav Emma ett säkert leende innan hon sa, "Första dags nerver bara, du vet..."

Emma svarade med ett förstående leende, "Det går över, var inte orolig. Kom, det är dags för Trolldryckskonst. Tillsammans med Slytherin, de är avskyvärda. Vi i Gryffindor tycker inte om dem, de är slemmiga typer..."

"Verkligen? Det hade jag aldrig gissat", Hermione svarade mellan hopbitna tänder. De gick ner mot fängelsehålorna tillsammans med några andra Gryffindorelever. När de kom fram till den vanliga järndörren, blev Hermione förvånad över att den inte öppnades av Professor Snape, utan av en skallig man i blodröd klädnad, som hon fick lära sig var Professor Alonzin.

Slytherineleverna släntrade in kort efter, försent, noterade Hermione, och lektionen började. Professor Alonzin talade snabbt, och alla utom Tom Dolder antecknade. Han satt rakt upp och ner på sin stol, hans ögon fokuserade någonstans ovanför lärarens huvud. Hermione rös, och bestämde sig för att Voldemort kanske inte hade lyssnat så mycket i skolan.

När det var dags för att brygga trolldrycken blev Slytherin som vanligt ihopparade med Gryffindor. Hermione ryckte till när hon hörde Professor Alonzin, "Newstowe? Ah, en ny elev. Du får jobba med Dolder. Han hjälper dig att komma ikapp."

"Lyckost", viskade Emma i hennes öra när hon gick mot sin plats. Hermione rös. Av alla människor! Tänkte hon. Hur kunde hon se någon i ögonen som det var meningen att hon skulle döda? Hur skulle hon kunna arbeta med honom, prata med honom?

Hon drog ett djupt andetag när han gick till sin plats och satte sig ledigt ner bredvid henne. Jag vill inte höra din röst. Jag vill inte ha något att göra med dig.

Utan att säga ett ord, började han värma vatten i kitteln. Lite nervöst läste Hermione igenom sina anteckningar. Jag sitter bredvid Lord Voldemort. Hon kom på att det var meningen att hon skulle spela teater. "Okej, så vi behöver...em..."

"Cederbark, Palmhjärta och fjäll från grindyloggen. Alla ska tillsättas var för sig under medelvärme, ca 150 grader, samtidigt som man rör medsols nio gånger och motsols trettiotvå, med tre och en halv minutsintervaller. Bara låt bli. Jag gör det." Sa Tom kort.

Hermione stirrade på honom med munnen öppen, och tittade sedan ner på sina anteckningar igen. Det hade tagit Professorn trettio minuter att förklara, och Tom hade gjort det på tio sekunder, utan anteckningar. Hennes tävlingslystna sida reagerade. Hon kunde inte hindra sig själv ifrån att säga "Nej, verkligen, jag vet hur man gör. Jag hjälper till."

Tom tittade ointresserat på henne, och hon märkte att hon inte kunde se honom i ögonen.

"Jag behöver inte någon Gryffindor-amatör som ska hjälpa mig. Jag sa det. Jag bryr mig inte om du hjälper till eller inte."

Hermione kokade inombords.

"Amatör? Jag...jag kan göra det här precis lika bra som du! Bara för att du går i Slytherin betyder det inte att du är bättre på trolldryck!"

Tom skrattade. Det var en mindre intensiv version av det höga, kalla skratt som hon var så van vid, och plötsligt kom hon på vem hon var med.

"Du vet inte vem jag är, eller hur?" sa Tom, med ett roat, kallt ansiktsuttryck.

Jag skulle inte räkna med det, tänkte Hermione argt. Jag vet "vem du är" bättre än vad du gör. När hon inte svarade, sa Tom, "Du säger att du kan göra det här lika bra som jag? Varsågod, då."

Han föste över kitteln till henne och lutade sig tillbaka, samtidigt som han betraktade henne med samma kalla uttryck.

"Fint", svarade Hermione ilsket. Hon kollade igenom sina anteckningar, läste noggrant in ingredienserna. Förutom Polyjuice drycken hade hon aldrig försökt att brygga en så svår trolldryck. Hon förstod egentligen inte hur hon kunde ha hamnat i en FUTT-nivå klass.

Hon arbetade under tystnade, la i ingredienser och ändrade temperaturer i ett par minuter, till hon blev lite förvirrad när det gällde hur mycket hon skulle röra. Hermione tittade försiktigt över för att ser vilken färg Emmas trolldryck hade och såg att den var limegrön. Hermiones var i en mörk färg och hon höll på att få panik. Men inom ett par minuter hade trolldrycken återvänt till sin rätta färg. Hermione andades ut.

"Den är för tunn, och du tillsatte inte tillräckligt med grindylogg fjäll." sa Tom direkt. Hans cyniska ton störde henne verkligen.

"Men jag gjorde rätt, eller hur? Vi kommer att få ett U på det här, räcker inte det för dig?"

"Det är det som saken", sa Tom blankt. "Du sa att du kunde göra den lika bra som jag. De gjorde det bra, men inte så bra som jag hade gjort."

Han mötte henne med ett uttryck som hon inte kunde läsa. Då kom hon på att hon aldrig hade kunnat läsa hans uttryck.

"Försök inte att var lika duktig som jag", sa Tom tyst. "Du kommer inte att lyckas."

Hermione kom plötsligt på att hon bara skulle vara av normal intelligens. Tom såg hennes ansiktsuttryck slockna.

"Du har rätt", svarade Hermione dött, samtidigt som hon nickade.

Något blixtrade förbi i hans ögon som kunde ha varit förvåning, men det gick så fort att Hermione inte kunde vara säker.

Professor Alonzin gav dem ett Utomordentligt, det enda i klassen.
---

När klockan ringde slöt Emma och en kille Gryffindor upp med Hermione.

"Helen! Du har sådan tur som får jobba tillsammans med Tom Dolder. Fast han är en idiot som de andra, så gör han allt jobb och man får bra betyg. Förresten, det här är Christoph Black. Han är Väktare i Gryffindors Quidditchlag."

"Trevligt att träffas", sa Hermione med ett leende. "Jag är glad över att vara i  par med Tom den här terminen, jag är inte så smart när det gäller trolldryck."

"Inte jag heller!" sa Christoph snabbt. Hans röst var djup och bullrig. "Jag klarade mig knappt förra året. Jag lovar att Alonzin försöker få bort mig från Quidditchlaget..."

Senare den kvällen, när hon studerade i biblioteket, funderade Hermione på varför hon inte hade varit livrädd för Tom Dolder. Hon hade trots allt sett hans framtida jag mörda hennes bästa vän, och han hade varit på väg att döda henne. Så långt hon visste, han skulle fortfarande göra det, om inte hon han döda honom först. Men hur skulle hon göra det?

På något sätt fick denna mordplanering hennes mage att vända. Jag måste förstöra honom innan han har en chans att bli Lord Voldemort. Detta är mannen som fick världen att skaka av rädsla. Det är helt rätt att mörda någon för att rädda tusentals liv.

Hermiones tankar sa henne att detta var det enda logiska svaret till hennes problem. Om hon dödade Tom Dolder, så skulle Lord Voldemort aldrig existera. Då skulle hon kunna resa framåt och träffa Harry, Ron, hennes föräldrar...

Och så började hon fundera över vilka sätt hon kunde döda honom på. Avada Kedavra var helt klart inte ett alternativ, hon visste inte hur man gjorde. Hon var tvungen att göra på ett mugglarsätt. Hon hade ingen pistol, det hade varit det lättaste. Kanske en kniv från köket... Det verkade barbariskt och avskyvärt, men det var det enda hon kunde komma på. Efter att hon hade dödat honom behövde hon använde tidsvändaren på en gång så att hon kunde fly framåt i tiden. Och då behövde hon komma på hur hon skulle resa framåt i tiden.

Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

(De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det).
-George Santayana

"Mr Dolder" sa Dumbledore, samtidigt som han tittade på sin klocka.

"Du var inte i ditt klassrum när jag kom för min lektion, sir, så jag trodde att du kanske var här" sa Tom försiktigt. Han sneglade över på Hermione, och ett oläsbart uttryck passerade hans möra ögon. Hermione noterade direkt att hans sätt nästan matchade Dumbledores lugna och bestämda uppträdande.

"Oj, tiden måste ha runnit iväg. Jag skulle bara hit och prata med professor Dippet, och insåg inte att du skulle komma på lektion. Förlåt mig."

"Så klart, sir!" sa Tom, inte oförskämt, men långt ifrån trevligt. Hermione kände en underlig underton i deras ord, en sorts spänning som strålade från båda två.

"Vi flyttar fram lektionen till i eftermiddag, går det bra?"

"Det är bra, sir" sa Tom, utan några känslor. Med det sagt, gick han därifrån. Och har man inte så noggranna ögon som Dumbledore hade man missat Toms snabba blick på Hermione.

Dumbledore vände sig till henne.

"Sir, jag skulle vilja träffa rektor Dippet" sa Hermione bestämt, innan han kunde ställa fler frågor till henne. Hon hade bestämt att Dumbledore var för svår att lura. Hon visste inte hur rektor Dippet var, men han kunde troligen inte vara mer skruvad än Dumbledore.

"Den här vägen då" svarade Dumbledore efter ett tag. Hermione fick det intrycket att han hade tänkt efter ordentligt. Tvekande följde han efter honom förbi gargoylen och in till Dippets kontor.

---

När Tom gick ifrån Dumbledore och kom runt hörnet, kände han en underlig rysning längs sin ryggrad. Det var flickan från drömmen, det är jag säker på, tänkte han. Hon hade varit nästan identisk med flickan, med några få ändringar. Rakare hår, kanske? Men i alla fall samma skönhet som verkade lugna hans inre.
Han puttade undan tanken, arg. Han undrade vresigt om Dumbledore hade hittat på ursäkter för att slippa deras lektion. Om man kunde kalla dem lektioner. Även om Dumbledore vägrade erkänna det, så hade "lektionerna" blivit en privat match mellan dem, eftersom Tom nästan hade nått Dumbledores nivå.

Tom hade en konstig relation till Dumbledore, det var det minsta man kunde säga. På ett sätt var Dumbledore den enda personen på Hogwarts som Tom hade respekt för. Hur mycket tom än hatade att erkänna det, Dumbledore var den typen av människa som fick ett helt rum att bli tyst, bara genom att vara där. Han var den sortens människa som kunde få främlingar att lyda honom bara genom att knäppa med fingrarna. På ett sätt var Dumbledore Toms förebild. Han var den sortens man som Tom själv försökte bli.
Samtidigt som Dumbledore representerade allt som Tom var emot. Dumbledore hade idéer om gott och ont, om förkastelse och accepterande. "Gott" och "ont" existerade inte för Tom. De var vaga, ospecificerade namn som människor satte på saker de själv gjorde för att få bättre samvete. Det som var bäst för honom var hans idé om vad som var gott. Och förkastelse eller acceptans? Varför skulle han öppet acceptera mugglare och mugglarfödda, en ras som hade stött bort honom i hela hans liv? I mugglarvärlden hade han inte varit något annat än en gatråtta, en föräldralös, en pojke som aldrig skulle kunna göra något med sitt liv. Han hatade mugglare mer än han kunde erkänna.
Tom skrattade bitter, för det var inte av vikt nu. Han hade för länge sedan gjort sig av med de känslor som vanliga människor kände. Där smärta, glädje och sorg skulle vara, där var det istället ett stort tomrum som tog hand om allt som omgav det. Han hade inte gjort det med hjälp av magi, för tyvärr fanns det ingen magi som kunde ta hans hjärta. På grund av tiden på barnhemmet, hans svåra första år på Hogwarts, och det faktum att han aldrig blivit helt accepterad någonstans, hade lärt honom att stänga av alla känslor, utom ilskan och tillfällig tillfredställelse. Inget kunde slå honom med full kraft, när han var prisad, nedvärderad eller förolämpad kände han endast en svag knuff. Att förvandla sitt hjärta till is var hans enda försvarsmekanism.
Det var därför flickan från hans dröm hade stört hans balans. Han hade känt ett ögonblicks attraktion till henne, men det ögonblicket var över nu, och han kunde gå tillbaka till att leva i den rutin som han önskade.

---

Rektor Dippet blickade över sin hög med pergament på flickan som satt framför honom.

"Miss Nestowe... Du säger att du har gått i magiskola i sex år  i Tyskland?"

"Ja, sir, Frau Brunhilds Hoher Schule der Zauberei!"

Dumbledore som satt till vänster om Dippet, sa snabbt:

"Får jag fråga varför du inte har en tysk accent, miss Nestowe?"

"Jo, min familj har bott i England fram tills jag var tio eller så, och sedan fick min far jobb i tyskland och vi var tvungna att flytta. Nu är vi tillbaka i England, som du ser, så jag har aldrig riktigt lyckats plocka upp en accent" avslutade hon, som om hon var väldigt glad över att berätta allt. Uppenbarligen var till och med Dumbledore lurad över hennes säkerhet.
Inuti slog hennes hjärta okontrollerbart. Hon insåg att hon hatade att ljuga för Dumbledore mer än någonting hon någonsin gjort. Det vred om hennes insida, men det skulle inte tjäna någonting till att berätta sanningen. Ja, rektor Dippet, jag har kommit hit för att mörda din bästa elev. Något problem med det?

Dippet log och sa:

"Ja, miss Nestowe, jag är glad att kunna berätta för dig att utifrån de magiska test vi har gjort har det visat sig att du är mer än kapabel att kunna gå på vår skola. Jag kan inte förstå varför vi inte insåg det från början. Jag vågar säga att du nog är en av de mest briljanta häxorna sedan - "

"Armando, jag måste ifrågasätta ditt hastiga beslut i den här frågan. Kanske det fanns en anledning till att vi inte insåg detta, och förlåt mig miss, men det känns lite misstänksamt att - "

"Nonsens Albus!" sa Dippet arrogant, och viftade sin hand. "Kan du inte se att denna flicka talar sanning. Sorteringshatten sa att hon skulle passa i Gryffindor, har den någonsin haft fel? Dessutom, med en sjundeklassare så briljant, kommer vi att ha de två bästa studenterna skolan någonsin har sett! Inse vad ministeriet kommer att..." med en svag rodnad tittade han över på Dumbledore innan han fortsatte, "hmm... ja... förutom det... Du har blivit accepterad till Hogwarts, Helen Nestowe!"

Hermione målade på ett leende, och vände sig för att gå, efter att ha sagt:

"Det är en ära, sir."

Hon hade fått veta att hon skulle flytta in med flickorna I Gryffindors sjunde klass, och det var vad hon tänkte på när hon gick ner för trappen.
"Miss Nestowe? Kan jag få säga något?" Hermione vände sig om och såg Dumbledore stå i trappen ovanför henne.

Hans ansiktsuttryck var seriöst när han sa:

"Jag vill inte gå emot rektor Dippets önskning, men för guds skull, när du är redo att berätta vad du verkligen gör här, då är jag redo att lyssna. Fram till dess, kommer jag att hålla ett öga på dig." Hermione öppnade munnen för att säga något, men fann sig själv frusen i den situationen. Hur kunde han...?

"Ha en trevlig dag," avslutade han med ett leende, och vände bort lugnt.

---

Dumbledore tittade på antikviteterna i den stora salen från hans plats bredvid rektor Dippet. Helen Nestowe, som hon kallade sig, plattade nervöst till sitt hår, sittande vid Gryffindorbordet. Hon verkade ha blivit vän med eleverna snabbt, även om hon bara talade när någon hade talat till henne, och inte verkade ha något problem med att äta i tysthet.

Tom, däremot, var omringad av slytherinare och en del ravenclaware. Tom hade knappt rört sin mat, och han pratade tyst, men snabbt. Allihop lyssnade på honom mer uppmärksamt än de någonsin hade gjort på en lärare.
Dumbledore var orolig över att Tom hade fått för stor makt över hans skolkompisar. Eleverna tyckte att han var charmig, rolig och något skruvad, men de kände sig lugna runt honom, som om han var en av dem och inte en överstående. Han sätter sig emot auktoriteter, och ofta mot lärare, vilket Dumbledore noterade irriterat, också gjorde att eleverna gjorde Tom till en idol.
Det var möjligt att Dumbledore var den enda som kunde se en annan sida av Tom. Inte bara var han rolig, skruvad och charmig, han hade också mycket ambition, han var smart och han samlade på sig hat. Alla dessa kvalitéer och det faktum att Dumbledore var säker på att han hade öppnat hemligheternas kammare två år tidigare, gjorde Tom till en av de farligaste trollkarlarna i världen.

Å andra sidan, Helen Nestowe var briljant, samtidigt som hon var misstänksam, och knappast ett hot. Dumbledore undrade vad som skulle hända om Helen och Tom lärde känna varandra. Skrockande bestämde sig Dumbledore att se till att Helens schema gick ihop med Toms, även om han först var tvungen att övertyga sig själv att det var mer för hennes intellektuella vinning än för sin egen underhållning.

Tom tänkte över de saker han hade planerat för dagen. Han var tvungen att börja planera den hemska halloween fest han hade blivit uppskriven på, övertala Rhion Malfoy att ge honom trolldrycksingredienser, läsa klart boken om Legilimens som Professor Tunistra hade lånat honom, och utföra en avancerad minnesförtrollning på Gregory Longbottom som han hade glömt att göra kvällen innan. Det var förutom läxor, studier inför NEWTs och Quidditch. Men skolarbete hade för länge sedan blivit tråkigt och överflödigt. Tom var lätt rankad som nummer ett i alla ämnen på skolan, alla hans lärare gav honom avancerade arbeten, och, trots att de inte märkte det, han tog sig igenom dem lätt.

Kanske det var uttråkning som fick Tom att börja studera den enda sortens magi som han inte kände till. Kanske var det något annat. Mörk magi var helt klart den absolut mest komplicerade sortens magi, och Tom hade insett att han var fascinerad av den. Han hade fått en grupp av anhängare, på ett sätt, och de hade börjat med veckomöten där de studerade mörk magi och lärde sig av honom.

Han tog sig upp till stora salen för att äta frukost och satte sig på sin vanliga plats vid Slytherinbordet. Många av hans huskamrater hälsade när han gick förbi. Vänskap var inte ett ord han skulle använda för att beskriva relationen med någon av dem. De flesta bara respekterade honom, på ett skräckslaget sätt. Men det var sant, Slytherinare skaffade inte vänner. De skapade politiska allianser.

När Tom tyst pratade med Rhion Malfoy, kände han att någon betraktade honom, och han visste direct vem det var. Ända sedan han hade fått lilla Rubeus Hagrid relegerad från skolan under sitt femte år, höll Dumbledore ordentlig koll på honom. Albus Dumbledore var den enda personen på skolan som verkade se genom Toms övertygande fasad. För de andra professorerna var Tom en allvarlig tonåring, en ambitiös ung man, och en strålande elev. Bara Dumbledore såg att han var något mycket, mycket farligare.

Tom var på väg till dagens första lektion, när han kände att någon annan betraktade honom, men han visste inte vem det var. Han vände sig runt, säker på att det var någon rakt bakom honom. Han såg något brunt som försvann runt hornet, men han brydde sig inte o matt följa efter. Men det fick honom att börja undra vilken av de andra eleverna som hade modet att följa efter honom. Om han hade kommit ihåg drömmen från natten innan, hade han kanske haft möjlighet att pussla ihop det.

---
Hermione duckade in i en korridor när Tom vände sig runt, och drog ett tyst andetag. Hon bestämde sig att det inte gick att följa efter honom längre. Han hade ögon i nacken, för guds skull!

Hermione hade knappt känt igen Tom när hon först såg honom. Nu, sjutton år gammal, hade Tom tjockt, mörkt hår som gjorde en vacker kontrast till hans ljusa skin. Han var lång och small, och han gick med en farlig elegans som påminde lite om Draco Malfoy. Han hade markerade, höga kindben och en skarp käke, men det som var mest utmärkande i hans utseende var ögonen. Hermione kunde inte komma på någon annan färg att beskriva dem med förutom flytande midnatt, med otydliga glimtar av mörkt blått. Om han inte hade dödat hennes absolut bästa vän några timmar tidigare, hade Hermione tyckt att han var oerhört attraktiv. Det enda som gjorde att hon överhuvudtaget hade trott att han var Lord Voldemort var hans långa, tunna fingrar. Trots det var hon tvungen att höra någon ropa hans namn för att hon skulle bli övertygad.
Oturligt nog hade Hermione skickat sig själv tillbaka till terminens första dag på Hogwarts. Hon hade tänkt att gå tillbaka ännu längre, men hade missat med ett par år. Hon uppskattade att hon kunde ha kommit till 1944, men hon kunde inte vara säker. Hon hade vaknat upp i gläntan ute i den förbjudna skogen. Samma glänta som Voldemort hade dödat Harry i. Effekterna av att resa så långt tillbaka i tiden visste hon ingenting om, bara att Dumbledore hade sagt att hon aldrig, under några som helst omständigheter, fick göra det. Hon hade bestämt sig för att gå upp till skolan och se ifall hon kunde hitta Voldemort, ?Tom!?, var hon tvungen att påminna sig själv, för att följa efter honom. Nu när hon hade lyckats resa femtio år tillbaka i tiden, visste hon inte vad hon skulle göra, bara att hon skulle döda Tom Dolder. Trots att Hermione visste att hon hade använt tidsvändaren för att resa tillbaka, så mindes hon inte hur hon hade anlänt, så hon bestämde sig för att hon måste ha svimmat.

Nu behövde Hermione en plats att tänka, eftersom hon inte hade någon annan plan. Hon var absolut tagen av att hon var i en tid mer än trettio år innan hon själv föddes. Det både imponerade och skrämde. Här var ingenting säkert.

Hon bestämde sig för att gå upp till Astronomitornet, eftersom alla var på lektion just nu. Vad Hermione visste så hade ingen sett henne ännu. Hon hade manipulerat tiden tillräckligt tidigare för att veta att så länge hon inte blev sedd, så ändrade hon inte tidens gång. Men så fort hon blev sedd hade hon möjligheten att ändra både det som hade hänt och som skulle hända. Dumbledore hade berättat att hon aldrig fick bli sedd. Ett ögonblick, en lucka i tiden, Miss Granger, är allt sm krävs för att ändra en mans framtid, och kanske framtiden för hela världen.

Hon kom fram till Astronomitornet, och såg ut genom de stora fönstren på den norra sidan. Långt nedanför såg hon en stor, hårig pojke omkring femton år gammal som gick runt. Hon blev direkt påmind om? Hagrid! Hon log av att äntligen känna igen någon.
Hermione satte sig ner och höll huvudet i sina händer. Hon måste mörda Tom Dolder, göra det kort. Nej, tänkte hon ilsket, jag måste mörda den onda, simpla varelse som kommer att döda min bästa vän, om inte jag lyckas. Det fick det att låta lättare.
Sanning att säga, Hermione var skräckslagen. Hon hade redan mixtrat med tiden en gång, när hon och Harry precis lyckades klara sig. Den här gången, har jag inte ens Harry, tänkte hon bedrövat. Hon var skräckslagen över att i framtiden, Harry, Ron, hennes föräldrar och antagligen alla andra hon någonsin älskat kanske redan var döda. Och att faktum var att deras liv, tillsammans med liven av oräkneliga mängder andra, nu vilade i hennes händer.
Logisk som hon var, Hermione bestämde sig för att det var två sätt att genomföra sin uppgift på. Den första var att stanna gömd i skuggorna, hålla koll på honom och vänta på det perfekta ögonblicket. Men som det var, han hade redan bevisat att han var nästan helt omöjlig att följa, och Hermione visste inte hur lång tid det skulle ta för att få honom ensam och sårbar. Om den dagen var om flera dagar från nu, så visste hon inte hur hon skulle få mat och någonstans att sova, och hon var inte säker på om hon kunde stanna gömd. Det andra alternativet var något som hon alltid gjorde när hon fick problem. Gå till Dumbledore. Berätta för honom allt som har hänt, eller snarare kommer att hända, och hoppas att han tror på henne. Han kanske till och med kunde hjälpa henne att döda Tom Dolder. Dumbledore hade alltid vetat exakt vad man ska göra i problematiska tider.
Väl på benen bestämde sig Hermione för att gå till Dumbledore, det var definitivt det bästa alternativet. Hon stannade till, hon hade hittat en lucka i sin plan. Tiden var en underlig sak, och hade ett sätt att komma till en hel cirkel. Varför hade inte Dumbledore i framtiden känt Hermione, om hon verkligen hade gått tillbaka i tiden? Hon kom plötsligt ihåg något som han hade sagt till henne en gång.
Du påminner mig väldigt mycket om någon jag en gång kände, Miss Granger.
Var det bara ett sammanträffande, eller hade den framtida Dumbledore verkligen träffat henne tidigare? Hon ordnade upp sina tankar och tog upp trollstaven ur fickan. Ett djupt andetag och Hermione förberedde sig på något som hon hade lovat sig själv att hon aldrig skulle göra. Detta var annorlunda. Detta var viktigt.
Rectus Capillus, viskade hon, och hon kände håret ändras. Sedan sa hon: Occulus Apparo, och ett par tunna glasögon dök upp i hennes hand. Hon satte på sig dem och vände sig om till fönstret. Raka honungsfärgade lockar hade ersatt det lite buskiga, lockiga hår hon hade tidigare, och glasögonen gjorde hennes ögon lite skarpare. Hon såg mer ordnat ut, och, om det var möjligt, lite äldre. Det, och hon kunde knappt känna igen sig själv. Hon såg ut som en helt annan person. Hon grimaserade. Jag hatar detta. Jag känner mig som Parvati och Lavender före Julbalen.

Hon kände sig obekväm, men satte av till Dumbledores kontor med bestämdhet. När hon kom fram till stenstatyn plattade hon nervöst ut håret och rättade till sina glasögon. Såg hon tillräckligt annorlunda ut?

Chokladgroda, sa hon hoppfullt, innan hon kom på att Dumbledore tyckte om mugglargodis. Hrm, Mars! Nej, Citronpastiller!

De tycker jag mycket om, kan jag berätta, sa en klar röst bakom henne. Rektor Dippet vägrar att pröva dem däremot. Jag vet inte hur många gånger jag har bjudit honom, Dumbledore fortsatte som om inget ovanligt hade hänt. Rektor? Hur kunde hon glömma? Dumbledore blir inte rektor förrän han besegrat Grindelwald.

Får jag fråga om ert namn, unga dam? Och om det inte är för påträngande, vad får er att komma hit?

Jag är Helen Newstowe, sir, hittade Hermione på snabbt, och rätade på sig som hon alltid gjorde när hon pratade med en auktoritet. Plötsligt föll något inom henne, och att beräta för Dumbledore om hennes uppdrag kändes som en förödande idé. Det var mest troligt att han skulle ta henne för galen än för att tro på en så konstig historia som involverade den onda ledaren och en tidsvändare. Och att mörda sina egna elever? Dumbledore skulle aldrig, under några omständigheter, gå med på att göra det. Hon försökte snabbt komma på ett halvtroligt skäl för varför hon var där.

(Nå ut, och du kan ta mitt hjärta.)
AFI, The Leaving Song, Part II

Hermione flämtade till då en blixt av grönt ljus flög förbi henne. Hon såg dess väg genom gläntan med en skräckslagen fascination. Tiden verkade ha stannat när ljusstrålen träffade hennes bäste vän rakt i bröstet. Hon vände sig inte ens om när Harry Potter föll till marken, med redan blanka och livlösa ögon.

Det som väckte henne var ett högt, ilande skratt som verkade eka mellan de höga trädstammarna. Det obarmhärtiga skrattet från en galning.

Hermione visste plötsligt vad hon behövde göra, och ett avtrubbat lugn fyllde henne. Det var det enda sättet.

"Det är det enda sättet", hade Harry viskat, bara några timmar tidigare. Hans ögon, vanligtvis fyllda av ljus och vilja, såg nu ut att brinna med den beslutsamhet som man kunde se i ögonen hos en dömd fånge. Hermione såg upp på honom, full av rädsla och osäkerhet.

"Men Harry, Dumbledore sa"

Han avbröt henne med en snabb handrörelse genom luften.

"Jag vet vad Dumbledore sa", mässade han med en allvarligt trött röst. "Lek inte med tiden. Men jag ber dig bara att göra detta om jag ... om jag misslyckas". Han tittade på henne, inställd på att hon skulle förstå utan att han behövde förklara.

"Du kommer inte att misslyckas Harry. Du kan inte", hasplade Hermione ur sig. "Dumbledore sa..."

"Dumbledore är borta!" Harry skrek och slog en knytnäve i väggen. När han såg hennes ansiktsuttryck verkade dock all ilska försvinna, han skrämde henne, den enda riktiga vän han hade kvar.

"Förlåt", mumlade han, han kände inte igen sin egen röst, "men som jag sa, Hermione: jag har denna...denna känsla av att det var något, eller någon, som gjorde Voldemort till den han är. Tro mig, jag känner honom, och jag vet att han inte var född som den hemska varelse han är idag. Om du kunde gå tillbaka till innan det gick fel, skulle du enkelt kunna döda honom som en vanlig människa. Och Hermione, och det är någon... någon över huvudtaget...som jag skulle lita på gick tillbaka i tiden för att göra saker rätt, så skulle det vara du."

Han iakttog henne med ett uttryck fullt av allvar, precis på det sättet som hon mindes den gamla Harry, och hon fylldes av plötslig säkerhet.

"Jag gör det", sa Hermione bestämt.

Jag gör det, tänkte hon. Hon bestämde sig för att hon var villig att göra nästan vad som helst för att ändra det hemska som hade hänt de senaste veckorna.

Den spöklika tystnaden där ute i skogen kändes mer påtaglig med dimman som låg i skogen. Månljuset föll som ett skynke genom det tysta landskapet. Det enda solida i denna verklighet var träden, gamla och livlösa, men solida.

En försiktig förändring i dimman...

Och Lord Voldemort hade vänt sitt ansikte mot henne. Hon insåg, det var som att sticka huvudet i iskallt vatten, att hon var den enda levande i gläntan, bortsett från den demon som stod framför henne.

Dimman dolde hans ansikte för en kort sekund.
"Ah, den smutsige muggel-födde som Potter tyckte så mycket om", spottade Voldemort ur sig, hans illavarslande röst gav henne rysningar. Hon fumlade med kedjan som hon hade runt nacken.

"Tråkigt, jag vet inte ens ditt namn", viskade han med ett otrevligt leende. Voldemort lyfte sin trollstav.
Samtidigt tog Hermione tag om sin Tidsvändare. Istället för att snurra den, som hon gjorde i vanliga fall, vände hon den till vänster. Istället gör att resa tillbaka några timmar, så försökte hon att resa tillbaka årtionden. Med den första vändningen slogs hon till, som träffad av blixten. Hon vände igen, och den tysta gläntan började långsamt försvinna bort. Hon fixerade datumet i sina tankar, och koncentrerade på att vända instrumentet. Varje slag slog henne hårdare och hårdare, tills hon flög genom en otrolig vivelvind av minnen, händelser och platser som hon inte ens var levande för att minnas. Oljudet i hennes huvudet steg, tills det kändes som om det tog upp varje fiber av henne. Och efter det: Mörker.

---

Tom Dolder satte sig upp i sin säng och drog efter andan. Han gnuggade sina tinningar och försökte minnas drömmen som fick honom att vakna. Han var säker på att det inte var en av dessa vanliga, spöklika mardrömmar som hade plågat honom så länge han kunde minnas. Den här gången hade det varit något lite underligare, men mer jagande än någon mardröm. Han kom ihåg, eller snarare föreställde sig en tjej med stora bruna ögon och långt honungsfärgat hår, och en pojke med ett blixtformat ärr. Flickan var den som hade dragit till sig hans uppmärksamhet dock. Hennes ansikte, om än väldigt vanligt, var av någon anledning lugnande vackert. Snabbt ångrade han sig för att ha tänkt något så oviktigt. Drömmar är inget annat än gift för själen, påminde han sig själv strängt.

Men av någon anledning gjorde det honom inte lugnare. Ser jag saker? Håller jag på att bli galen?