Saga 1: Ta mitt hjärta.
Prolog - Slutet
Break down, and cease all feeling.
(Bryt ner, och avbryt all känsla.)
Burn now, what was once breathing.
(Bränn nu, allt som en gång andades.)
Reach out, and you may take my heart away.
(Nå ut, och du kan ta mitt hjärta.)
AFI, The Leaving Song, Part II
Hermione flämtade till då en blixt av grönt ljus flög förbi henne. Hon såg dess väg genom gläntan med en skräckslagen fascination. Tiden verkade ha stannat när ljusstrålen träffade hennes bäste vän rakt i bröstet. Hon vände sig inte ens om när Harry Potter föll till marken, med redan blanka och livlösa ögon.
Det som väckte henne var ett högt, ilande skratt som verkade eka mellan de höga trädstammarna. Det obarmhärtiga skrattet från en galning.
Hermione visste plötsligt vad hon behövde göra, och ett avtrubbat lugn fyllde henne. Det var det enda sättet.
---
"Det är det enda sättet", hade Harry viskat, bara några timmar tidigare. Hans ögon, vanligtvis fyllda av ljus och vilja, såg nu ut att brinna med den beslutsamhet som man kunde se i ögonen hos en dömd fånge. Hermione såg upp på honom, full av rädsla och osäkerhet.
"Men Harry, Dumbledore sa"
Han avbröt henne med en snabb handrörelse genom luften.
"Jag vet vad Dumbledore sa", mässade han med en allvarligt trött röst. "Lek inte med tiden. Men jag ber dig bara att göra detta om jag ... om jag misslyckas". Han tittade på henne, inställd på att hon skulle förstå utan att han behövde förklara.
"Du kommer inte att misslyckas Harry. Du kan inte", hasplade Hermione ur sig. "Dumbledore sa..."
"Dumbledore är borta!" Harry skrek och slog en knytnäve i väggen. När han såg hennes ansiktsuttryck verkade dock all ilska försvinna, han skrämde henne, den enda riktiga vän han hade kvar.
"Förlåt", mumlade han, han kände inte igen sin egen röst, "men som jag sa, Hermione: jag har denna...denna känsla av att det var något, eller någon, som gjorde Voldemort till den han är. Tro mig, jag känner honom, och jag vet att han inte var född som den hemska varelse han är idag. Om du kunde gå tillbaka till innan det gick fel, skulle du enkelt kunna döda honom som en vanlig människa. Och Hermione, och det är någon... någon över huvudtaget...som jag skulle lita på gick tillbaka i tiden för att göra saker rätt, så skulle det vara du."
Han iakttog henne med ett uttryck fullt av allvar, precis på det sättet som hon mindes den gamla Harry, och hon fylldes av plötslig säkerhet.
"Jag gör det", sa Hermione bestämt.
Jag gör det, tänkte hon. Hon bestämde sig för att hon var villig att göra nästan vad som helst för att ändra det hemska som hade hänt de senaste veckorna.
Den spöklika tystnaden där ute i skogen kändes mer påtaglig med dimman som låg i skogen. Månljuset föll som ett skynke genom det tysta landskapet. Det enda solida i denna verklighet var träden, gamla och livlösa, men solida.
En försiktig förändring i dimman...
Och Lord Voldemort hade vänt sitt ansikte mot henne. Hon insåg, det var som att sticka huvudet i iskallt vatten, att hon var den enda levande i gläntan, bortsett från den demon som stod framför henne.
Dimman dolde hans ansikte för en kort sekund.
"Ah, den smutsige muggel-födde som Potter tyckte så mycket om", spottade Voldemort ur sig, hans illavarslande röst gav henne rysningar. Hon fumlade med kedjan som hon hade runt nacken.
"Tråkigt, jag vet inte ens ditt namn", viskade han med ett otrevligt leende. Voldemort lyfte sin trollstav.
Samtidigt tog Hermione tag om sin Tidsvändare. Istället för att snurra den, som hon gjorde i vanliga fall, vände hon den till vänster. Istället gör att resa tillbaka några timmar, så försökte hon att resa tillbaka årtionden. Med den första vändningen slogs hon till, som träffad av blixten. Hon vände igen, och den tysta gläntan började långsamt försvinna bort. Hon fixerade datumet i sina tankar, och koncentrerade på att vända instrumentet. Varje slag slog henne hårdare och hårdare, tills hon flög genom en otrolig vivelvind av minnen, händelser och platser som hon inte ens var levande för att minnas. Oljudet i hennes huvudet steg, tills det kändes som om det tog upp varje fiber av henne. Och efter det: Mörker.
---
Tom Dolder satte sig upp i sin säng och drog efter andan. Han gnuggade sina tinningar och försökte minnas drömmen som fick honom att vakna. Han var säker på att det inte var en av dessa vanliga, spöklika mardrömmar som hade plågat honom så länge han kunde minnas. Den här gången hade det varit något lite underligare, men mer jagande än någon mardröm. Han kom ihåg, eller snarare föreställde sig en tjej med stora bruna ögon och långt honungsfärgat hår, och en pojke med ett blixtformat ärr. Flickan var den som hade dragit till sig hans uppmärksamhet dock. Hennes ansikte, om än väldigt vanligt, var av någon anledning lugnande vackert. Snabbt ångrade han sig för att ha tänkt något så oviktigt. Drömmar är inget annat än gift för själen, påminde han sig själv strängt.
Men av någon anledning gjorde det honom inte lugnare. Ser jag saker? Håller jag på att bli galen?
http://app.blogg.se/trackback/ping/8086745
